Jag vet vad det är för fel på mig... problemet är att jag inte talar om hur jag känner och hur jag mår.. Visar inga känslor....jag vet det är säkert fel... Men på nåt vis en skyddsmekanism från mig...så rädd att bli sårad igen... Vill inte vara sårbar...
Sen åh andra sidan finns det de som alltid talar om hur de mår.... Hur synd det är om dem...hur dåligt de mår osv....
Minns när jag fick missfallet....visade inget på sjukhuset....vet inte...men tror att de trodde att jag inte förstod...
Sen efteråt kom tårarna....trodde aldrig jag skulle sluta gråta....det gjorde så förbaskat ont...och jag var så ledsen....
Ibland ångrar jag att jag inte åt lite medicin...då det sades att jag var deprimerad... Då pratade jag i alla fall med Sanna....
Sen vet jag att det var de som sa att jag inte va deprimerad...som om de visste? Har hört det förut... Att jag inte kunde må dåligt...vem kan bestämma det över en annan människa?!
Så hur går man vidare med den insikten?! ....bara att börja prata eller...?!
alla är vi ju olika och en del pratar mycket om hur man mår och en del håller det för sig själv. Men om andra ska kunna försöka förstå så kan de vara bra att dela med sig lite grann iaf. Kram till dig!!
SvaraRadera